Scroll into the frame
I don’t make films. Kodak does.
I fill film with meaning.
Du har sagt det. Eller behöver säga det. På mötet. I presentationen som tog för lång tid att få ihop. I flödet - som alla bara scrollar förbi. Du behöver någonting att visa - men något mer än att bara synas. Något som känns.
Du har redan tänkt tanken - att film nog vore ett sätt att få fram det du vill få fram. Och du har sett dem. Snygga, förmodligen dyra, men... du känner att du behöver något mer än bara coola åkningar, drönarbilder och värdeord i fet text. Och du vet också att det finns en skillnad mellan att ha informerat och att ha blivit förstådd. Det syns sällan just där och då. Men det märks i allt som händer sen - eller inte händer.
Film är inte problemet. Film utan mening är det.
Det är där jag kommer in.
Det är sällan brist på idéer, eller att det saknas en plan, men de flesta produktionsbolag och byråer börjar med att fråga: vad vill du säga? Bockar av. Och fortsätter till bilden. Hur det ska se ut. För det är ju film - och film ska synas.
Jag börjar med ramen. Vad som ska landa - förstås - hos vem, av vem - och varför. Och när ramen sitter behöver bilden aldrig skrika. Då räcker det som redan finns där.
Ibland är det något som behöver förklaras så det fastnar. En process, en produkt, något som vissa kallar trist, andra komplext. Ibland är det något större - en förändring som ska landa i hela organisationen. Något som behöver nå fram - och förstås, på riktigt. Ibland är det ett event, som handlar om mer än mingel och snittar - om vad som blev viktigt och varför.
Gemensamt för dem alla: förståelse - och att göra förståelsen delbar.
Och under dem alla, samma fråga: nådde det fram?
Du vet ju att vad ni gör är viktigt. Jag hjälper dig bara berätta det på ett sätt så att andra också förstår det.
Tänk dig något så torrt och komplext som ett bokslut.
Det var ungefär vad ett av mina senaste jobb för SCA handlade om - att förklara vad EBITDA-marginal, ROCE, nettotillväxt i skogskubikmeter betyder för nyanställda under onboardingen.
Jag gjorde det till en animation - utan att använda en enda siffra. Och feedbacken:
"Jag som aldrig brukar fatta sånt här - förstod."
Men innan något förklaras måste jag ju först förstå det själv. Så jag frågar. Lyssnar. Rotar tills jag hittar den där enkla tråden mitt i det invecklade - den som gör att någon annan också fattar.
Det svåra är sällan det tekniska eller rent visuella - hur det ska visas. Det svåra är att veta vad som faktiskt behöver sägas - och våga skala bort allt annat. Det är den delen jag tycker bäst om.
Förklara så det fastnar:
En process, en affär, ett erbjudande - en pitch, verktyg, eller siffra - något som är svårt att ta in.
Du får: det komplexa gjort begripligt, en gång, så det stannar och kan delas.
Animation eller talking heads avgör jag när jag vet vad som ska landa. Tekniken är inte jobbet. Att välja rätt och att förklara det på ett sätt så att fler förstår är det.
Ibland är det tekniken som är den enkla delen av en förändring.
Så var det när jag arbetade med LKAB. För omställningen till fossilfritt krävde - och kräver - inte bara ny industri - den kräver ett annat ledarskap, ett nytt sätt att tänka och en annan kultur. Så, jag följde deras chefer under ett års intensiv utbildning i Coachande Ledarskap. Kiruna, Gällivare, Svappavaara, Narvik. Före, under, efter. Över jord och under mark.
Jag var inte där för att dokumentera en utbildning, utan för att fånga vad som faktiskt förändrades - och vad de själva behövde fortsätta med för att inte tappa riktning. En lägereld kan förberedas, tändas, men det är de som samlas runt den som behöver hålla den vid liv. Och när de börjar prata med varandra - istället för om varandra... Ja, då händer det grejer.
Det här är material du aldrig kommer att se i sin helhet. Det är internt. Det är deras - precis som arbetet de gjorde, och fortfarande gör. Filmerna hjälpte dem att dela det. Inifrån. Men ett citat kan jag bjuda på.
"Vi pratar ofta om förändring ur ett tekniskt perspektiv. Men vi glömmer den viktigaste delen - hur vi behöver förändras för att möjliggöra den."
Få förändringen att fastna:
Ett förändringsarbete som ska nå ända fram - inte bara skickas ut.
Du får: förflyttningen fångad medan den händer - något att minnas, dela, och fortsätta ifrån.
Ett mejl kan berätta att något ändras. Det gör sällan att någon ändrar sig.
Ett event tar slut. Frågan är vad som är kvar dagen efter.
Oftast blir det ett vykort. Snyggt klippt, cool musik, mingel och bubbel - det här la ni pengarna på. Det bevisar att festen ägde rum. Inte mycket mer.
Under åren har jag varit med och skapat innehåll för både små och stora event. Så små att de kan benämnas snarare som exklusiva privata fester, och så stora att de höjer ribban för vad branschen tror är möjligt att genomföra.
Jag har producerat allt från teasers och trailers, grafiska uttryck och profiler, inslag, how-to-filmer, animerat agendor och hela awardshower. Innehåll som ska täcka både den viktiga pre-com-fasen och hålla eventet top of mind, till introfilmer, vinjetter och inslag.
Men jag försöker att undvika vykorten. De får bli en rest-produkt. I sista hand. Jag nöjer mig inte med att visa att era gäster bara var på plats. Jag vill fånga vad de tyckte var värt att samlas kring.
Det är då samtalen framför kameran börjar betyda någonting. Inte i vad tyckte du var bäst ikväll - utan i vad betydde det här - och varför det var viktigt att ses.
”I want this to be a place where people said: I went to Klarna and that's where I learned to move mountains and make things happen.”
Fånga eventet - och det som betydde något:
Ett event värt att minnas - inte bara beviset att det hänt.
Du får: det som blev viktigt, fångat så att det lever vidare - inte bara som ett vykort.
Jag kommer in som creative lead, inte som en kamera i mängden. Att veta vad som är värt att lyfta är jobbet.
- Vem ringer vi och pratar med om det är något som behöver lösas på vägen?
- Ni ringer mig.
Så lät samtalet när vi skakade hand. Jag och ansvarig beställare på Sandvik. Jag hade fått några dagar på mig att skriva ihop en idé och göra en pitch-film. De valde den. Och jubileumsfilmen till 150-års firandet blev precis den jag sålt in - på fjorton språk. Det var ett tag sen nu. Men handslaget sitter kvar. Och samtalen som följde. Vad de bad om, och det de fick, var samma sak - för det fanns bara en att prata med, hela vägen.
Det, tillsammans med alla jag mötte på vägen, gjorde arbetet till något mer. Mer än bara patent och produkter att vara stolta över. För filmen handlade aldrig om dem, utan om alla de fantastiska och innovativa människor som tillsammans utgör - Sandvik.
Jag heter Martin Krajewski, men kallas ofta för Krajan.
Jag började min karriär i slutet av förra århundradet med TV - ZTV, TV4, Trean, SVT - på väg mot det jag ville, att regissera.
Under resans gång har jag både fotat, filmat, klippt, skrivit, animerat, lagt ljud och mixat. Och du har förmodligen hört min röst på både tv och radio.
Jag har alltid tyckt om att överraska, och att få folk att skratta. Och under en lång period arbetade jag mycket med underhållning och format som lät mig utforska fiction. Men det jag med tiden drogs mer och mer mot satt inte i skådespeleriet eller i bilden. Det satt i vad människan framför kameran - eller den som beställt filmen - verkligen ville säga. Det som inte var fiction. Det som behövde nå fram, men som var svårt att formulera. I vad de egentligen menade, och ville uppnå.
Så jag blev nyfiken på just det. Läste, utbildade mig, blev coach. Inte för att sluta filma - utan för att bli bättre på vad jag redan gjorde - hålla riktning, ge perspektiv - och för att jag ville förstå mer. Vad som sägs. Vad som hörs. Det som händer däremellan - och vad det ska leda till.
Den nyfikenheten - på vad som faktiskt sägs, och missförstås - blev med tiden ett eget arbete. Ett om perception, tolkning och riktning. Men det är en annan berättelse. En annan sajt.
Här räcker det med att veta att den som producerar också förstår vad som behöver sägas, pratar fler språk än bara marknadsföring och kommunikation för påverkan - och är proffs på att både hitta och berätta historier som gör skillnad.
Alla bra berättelser har en början. Mötet med huvudpersonen. Ofta tillsammans med något de står inför. Ett hinder, eller en utmaning. Ett behov av förändring. En utveckling.
Det är något vi som publik snabbt förstår - men som vår huvudperson inte riktigt har tagit in än.
Som de står lite för nära för att se, och kanske bara anar… som något som kliar.
Vi ser dem försöka. Vi ser dem misslyckas. Vi ser dem frestas, utmanas och falla. Vi ser dem lära sig av sina misstag och resa sig igen. Och genom sin ärlighet, uthållighet och vilja att fortsätta –
så tar de sig till slut igenom. Insikt. Förståelse.
Big smiles. Kanske en tv-tår.
Ridå. Applåder.
Efteråt så pratar du med någon om känslan den gav dig. Och du minns den.
– Var den bra?
– Ja. Du måste se den!
Så… vad skulle hända om din historia berättades på ett sätt som andra faktiskt minns?
Och rekommenderar vidare?
I ett flöde - och en värld - full av content, starka värderingar och stora ord, scrollar vi förbi mer än vi faktiskt tar in.
Det vi letar efter är något som känns på riktigt. Som får oss att känna.
Alla organisationer berättar en historia. Oavsett om de vill eller inte. Så min fråga är:
Vad är det egentligen ni berättar? Och varför skulle någon minnas det?
En bra berättelser har en början. Och det här… skulle kunna vara vår.
Boka ett möte och berätta om din drivkraft - din passion. Ert behov av att växa. Knyta ihop. Förklara. Förändras. Utmaningarna ni står inför - och vad ni är villiga att göra för att övervinna dem. Berätta… så kan jag hjälpa dig klia lite - och göra något av det - en berättelse människor faktiskt minns.
Föredrar du spontant över schemalagt hittar du min mejl och mitt nummer längre ner. Vill du hellre boka en tid – kika i kalendern. Oavsett vilket – låt oss göra det på riktigt.
Maybe we could be a thing!
